När den här platsen började användas av sjöfarare som skydd mot väder och vind vet
man inte, men man spekulerar i att det funnits en medeltida hamn på Rataskäret. Öns
form ger den möjligheten med en skyddad vik på östra sidan med mynningen ut mot havet.
I närheten finns en del lämningar efter fiskare vilket skulle kunna förklara att viken
använts som hamn.
På den den tiden var Rataskäret kargt och fattigt på växter vilket kan ge en
förklaring till att trakten fått namnet "Ratan", som lär betyda
"bergsmoras eller klippholme". Ratan kan också härledas av ordet
"rata", som efter äldre språkbruk innebär "färdas vida omkring".
Sedan 1600-talet är dock Ratan känd och omtalad som hamnplats. Då fanns här ingen
bebyggelse, utan trakten, som tillhörde bönderna i Djäkneboda
användes bl.a. till bete.
I mitten av 1600-talet begärde socknens bönder att få öppna en marknad i Ratan. De
ålades då också att ordna med en krog. Det dröjde ända fram till 1690-talet innan
krogen kom till stånd. Den byggdes på skäret och blev den första bebyggelse som man
kan se på äldre kartor. Som hamn användes då det väl skyddade sundet mellan Skäret
och fastlandet och att man byggde på Skäret kan bero på att man hade det bästa djupet
för fartuyg på den sidan sundet. Det diskuterades också huruvida Umeå eller Ratan skulle få stadsprivilegier, men Umeå fick bli stad tack vare älven och den utvecklingsbara
jordbruksmarken.
Under 1700-talet fick hamnen stor betydelse för sjöfarten utefter Bottenvikskusten, då
städernas fartyg ofta använde Ratan som hamn. Ratan ansågs nämligen ha den förnämsta
hamnen längs Västerbottenskusten (nuvarande Norr- och Västerbotten) och kallades också
tidigt för "Norrlands hamn". Man ville därför att det skulle inrättas lots i
Ratan, vilket skedde i början av 1760-talet.Tidigare sköttes den sysslan av bl.a.
krögaren. Ratanlotsarnas tjänstgöringsdistrikt ansågs så pass svårt att lotstaxan
blev densamma som mellan Gävle och Öregrund. Lotsarna borde därmed kunna livnära sig
om de dessutom fick bostad och fiskerättigheter.
Enligt riksdagsbeslut år 1765 upphävdes det bottniska handelstvånget, som sedan
1300-talet hade förbjudit städerna vid Bottniska viken att driva handel söder on
Stockholm. Man enades år 1767 om Ratan som stapelplats för Västerbottensstäderna
Umeå, Piteå, Luleå och Torneå. Med stapelplats menas en hamn där städernas fartyg
var tvungna att gå in och förtulla de varor de hade med sig, och man inrättade nu en
sjötullkammare här.
Denna period var en storhetstid för Ratan. Tullhus uppfördes på
Skäret och magasin för de olika städerna byggdes. Lots och
tullpersonal byggde under denna tid hus på fastlandet och odlade jord. Tomtmark
avstyckades och byns nuvarande struktur grundlades. Den ökade handeln gjorde också
landsförbindelserna viktiga och 1780 fick man landsväg till Dalkarlså.
Mot slutet av 1700-talet fick flera av norrlandsstäderna egna stapelplatser och hamnen i
Ratan fick mindre betydelse för handeln. Kriget 1808 - 1809 innebar också en tid av
tillbakagång och utsatte Ratans befolkning för svåra prövningar. Den 20 augusti 1809
drabbade svenskar och ryssar samman i ett stort slag med Ratan som slagfält och de
invånare som kom tillbaka fann sina gårdar sönderskjutna, sina tillhörigheter
skingrade och sina förråd plundrade. Många av byborna dog också av sjukdomar som
följde i krigets fotspår, till exempel rödsot och hetsig feber.
Efter kriget återupptog lots och tull sin verksamhet och hamnen blev åter flitigt
besökt av fartyg som lastade och lossade sina varor. Under 1800-talet bosatte sig flera
sjökaptener och köpmän i byn. Under senare hälften av århundradet visade sig de nya
tidens tekniska framsteg även i Ratan. Byn fick då telegraf- och poststation.
Ångfartyg, som gick i passagerartrafik på Stockholm, gjorde anhalt i hamnen eller
utanför på redden. Lotsverksamheten utökades med fotogendrivna fyrar vid södra
inloppet och på Skäret och fyrpersonal bosatte sig i byn.
Tullverksamheten flyttades från Ratan 1905 och telegrafstationen drogs in 1906-1907.
Detta hindrar dock inte att Ratan upplevde en allmänt livlig kommers i början av
1900-talet. Mellan 1906 0ch 1918 drevs en ångsåg i byn, vars produkter skeppades ut
från hamnen. Ångbåtar blev allt vanligare och man började också bogsera timmer.
Segelfartygens storhetstid var då förbi. Ratan fick nu betydelse som nödhamn för
bogserbåtar med timmersläp och kol till ångbåtarna bunkrades i hamnen. Allt detta
bidrog till att skapa en högkonjunktur i byn som sträckte sig ända in på 1940-talet
Många bybor fick arbete i de olika verksamheterna. Fiske var också en vanlig syssla i
Ratan.
Efter andra världskriget förlorade hamnen alltmer sin betydelse för handel och
sjöfart. Lotsplatsen stängdes 1964 och posten drogs in 1965. Det gjorde att byn förde
en tynande tillvaro på 1960- och 1970-talen.
På senare år har dock Ratan åter blivit intressant, nu som gästhamn för
fritidsbåtar, speciellt efter renoveringen av kajen1979. I ett äldre magasin
vid hamnen inrättades 1985 en servicelokal.